Det är lätt att säga ”det är det värsta jag vet” om saker
och ting MEN det värsta jag vet är när andra lägger orden i munnen på mig. Det
gör att jag känner mig arg, frustrerad, ledsen, misstrodd och sur. Just nu känns det som om det inte finns
något som jag fullkomligt hatar så mycket som det och nu var det tredje
gången på en och samma dag!
Nej jag jobbar inte för att jag hellre är här än hemma. Nej
det är inget jag bara säger – jag menar det verkligen.
Nej min man ska inte börja sitt nya jobb tidigare för att
han hellre vill jobba än vara föräldraledig – och nej han har inte förhandlat
till sig en tidigare start på nya jobbet i hemlighet heller.
Nej jag känner inte igen mig att jag ÄR sån – jag förstår
att jag kan upplevas så i den här situationen, men tro mig när jag säger att jag
inte känner igen mig i att jag ÄR sån.
Den här dagen ska jag minnas. Jag ska själv verkligen tänkta
på att inte lägga orden i munnen på andra. Tänk att formuleringar kan göra så
stor skillnad. Hade jag idag hört ”Jag upplever att du är såhär” eller ”Hur är
det? Du är väl inte på jobbet för att slippa vara hemma va?” eller bara ”Vad
synd för din man att han missar så stor del av föräldraledigheten” så hade jag
nu känt mig glad istället för ledsen.
Vem man ÄR är dessutom väldigt komplext. Jag har hört det
mesta genom åren men min egen sanning är att det bara är jag, och kanske mina
syskon eftersom de växte upp med mig, som verkligen vet vem jag är. Alla andra
bara tolkar den del just de råkar se beroende på i vilken situation jag möter
dem. Dessutom har ju mina uttryck om saker och för saker genom åren förändrats.
Förr fick jag till exempel ofta höra att jag blev så arg i diskussioner. Jag
blev inte arg, jag blev väldigt engagerad. Det som sen gjorde mig ledsen var
att jag då inte blev trodd. Idag passar jag mig för att gå in för mycket i en
diskussion. Jag vill inte att engagemanget ska misstolkas som aggressivitet,
men jag vill än mindre bli misstrodd om att det är engagemang jag känner.
Jag har nyss lärt mig en liknande läxa. Jag verkar generellt
ha en tendens att uttrycka mig alldeles för hårt. Jag måste sålla orden och
tänka på att för mottagaren kan det hela växa och bli något mycket större än
jag menade det. Behovet jag har av att ibland bara få reagera för att det sedan
ska vara bra kanske jag hellre får hantera genom att skriva av mig. Kanske är det rätt väg att gå.
Det är däremot intressant att när jag svarar ”jag förstår
att du upplever det så” förstår sällan motparten vad jag menar. Vanligt är att
jag får svaret ”men det ÄR ju så”. Få situationer ÄR någonting. En situation
upplevs och upplevelsen hos olika människor behöver inte vara lika, men båda har
en sann version av upplevelsen.
Så lyssna på mig. Hör mig. Tro mig.
