Vem jag är

Det är lätt att säga ”det är det värsta jag vet” om saker och ting MEN det värsta jag vet är när andra lägger orden i munnen på mig. Det gör att jag känner mig arg, frustrerad, ledsen, misstrodd och sur. Just nu känns det som om det inte finns något som jag fullkomligt hatar så mycket som det och nu var det tredje gången på en och samma dag!

Nej jag jobbar inte för att jag hellre är här än hemma. Nej det är inget jag bara säger – jag menar det verkligen.

Nej min man ska inte börja sitt nya jobb tidigare för att han hellre vill jobba än vara föräldraledig – och nej han har inte förhandlat till sig en tidigare start på nya jobbet i hemlighet heller.

Nej jag känner inte igen mig att jag ÄR sån – jag förstår att jag kan upplevas så i den här situationen, men tro mig när jag säger att jag inte känner igen mig i att jag ÄR sån.

Den här dagen ska jag minnas. Jag ska själv verkligen tänkta på att inte lägga orden i munnen på andra. Tänk att formuleringar kan göra så stor skillnad. Hade jag idag hört ”Jag upplever att du är såhär” eller ”Hur är det? Du är väl inte på jobbet för att slippa vara hemma va?” eller bara ”Vad synd för din man att han missar så stor del av föräldraledigheten” så hade jag nu känt mig glad istället för ledsen.

Vem man ÄR är dessutom väldigt komplext. Jag har hört det mesta genom åren men min egen sanning är att det bara är jag, och kanske mina syskon eftersom de växte upp med mig, som verkligen vet vem jag är. Alla andra bara tolkar den del just de råkar se beroende på i vilken situation jag möter dem. Dessutom har ju mina uttryck om saker och för saker genom åren förändrats. Förr fick jag till exempel ofta höra att jag blev så arg i diskussioner. Jag blev inte arg, jag blev väldigt engagerad. Det som sen gjorde mig ledsen var att jag då inte blev trodd. Idag passar jag mig för att gå in för mycket i en diskussion. Jag vill inte att engagemanget ska misstolkas som aggressivitet, men jag vill än mindre bli misstrodd om att det är engagemang jag känner.

Jag har nyss lärt mig en liknande läxa. Jag verkar generellt ha en tendens att uttrycka mig alldeles för hårt. Jag måste sålla orden och tänka på att för mottagaren kan det hela växa och bli något mycket större än jag menade det. Behovet jag har av att ibland bara få reagera för att det sedan ska vara bra kanske jag hellre får hantera genom att skriva av mig. Kanske är det rätt väg att gå.

Det är däremot intressant att när jag svarar ”jag förstår att du upplever det så” förstår sällan motparten vad jag menar. Vanligt är att jag får svaret ”men det ÄR ju så”. Få situationer ÄR någonting. En situation upplevs och upplevelsen hos olika människor behöver inte vara lika, men båda har en sann version av upplevelsen.

Så lyssna på mig. Hör mig. Tro mig.  

Det känns halvsvårt att skriva det här inlägget eftersom det var så längesen sist. Det hinner hända så mycket emellan att det är svårt att veta var jag ska börja.

Först kan vi ta det geografiska. Jag befinner mig nu återigen i Gorontalo för att förlänga mitt visum och kommer att resa tillbaka till öarna imorgon. Resan hit den här gången var betydligt roligare, trevligare och smidigare än sist. Själva förlängningen var också smidigare, men jag önskade att jag hade haft en kamera för att bättre förmedla hur det är att vara på immigration office här. Jag kan inte riktigt beskriva den surrealistiska upplevelsen jag hade när jag satt i soffan och väntade på att tjänstemannen skulle spela klart på keyboarden för att ta hand om mitt ärende.

Sedan kan jag ju fortsätta där jag slutade sist, med det fysiska. Jag mår bra nu och känner mig helt frisk så det finns inget behov av att vara orolig längre.

Vad gäller själva jobbet här har vi inte haft speciellt många gäster på sistone vilket både känns skönt och jobbigt. Ön jag bor på är liten i den bemärkelsen att det inte finns någonstans att ta vägen. Jag kan inte gå bort från allt och gå på en promenad. Det går i princip bara att vara på området som resorten ligger på. Detta gör att det ibland är skönt att det är tomt på folk. Det känns som om jag kan få lite egen tid. Å andra sidan innebär det att jag absolut inte tjänar några pengar. Det är mer än tillräckligt med jobb för en person här, men än så länge inte för två. Jag har hittills inte kunnat sätta in en enda krona på mitt bankkonto och har därför bara gått back sen jag lämnade Thailand. Jag vet att saker och ting alltid har en tendens att lösa sig, men jag kan heller inte förneka sanningen att om det måste bli mer att göra i juli annars måste jag av ekonomiska skäl åka hem.

I allmänhet är gästerna som kommer hit vana resenärer. Man tar sig inte till Sulawesi för en två veckors semester direkt. De som kommer hit är människor som har tagit ledigt i absolut minst två månader (för det mesta runt åtta månader) för att resa runt. Vissa gäster stannar bara en natt medan andra stannar i över en månad. Det jag saknar mest här är vänner och jag sörjer alltid när någon eller några gäster som jag kommit lite närmare lämnar Kadidiri för att åka vidare.

Det är lustigt att vissa människor klickar man med direkt, medan andra känns det instinktivt som om man inte tål. Tyvärr måste jag också erkänna att jag har byggt upp vissa landsfördommar. Jag vet att man inte ska generalisera, men ibland känns det väldigt svårt.

Min svenska börjar kännas mer och mer avlägsen. Det är mycket få svenska turister vilket gör att jag numera endast talar engelska. Jag tänker och drömmer för det mesta på engelska och var nära på att skriva hela inlägget på engelska. Men jag ska försöka stå emot impulsen och värna om mitt modersmål :)

Feber

Japp jag är på fastlandet.. igen. Jag hade sett fram emot att komma tillbaka till ön och jobba. Det höll i ett par dagar och sen fick jag feber. Jag var säker på att jag hade feber eftersom jag hade blivit nerkyld när jag dök med lätt förkylning och var inte så oroad. Efter ett dygn av stark frossa blev det äntligen bättre och jag ignorerade totalt den smygande smärtan jag började känna i ryggen. Under natten blev det värre och värre tills det tillslut kändes outhärdligt. Jag upptäckte dock att om jag låg helt stilla på rygg med benen som jag sett Harriet göra så många gånger kändes det i alla fall hanterbart även om det var omöjligt att sova. Jag rörde mig minimalt under dagen eftersom jag trots smärtan behövde genomföra ett dyk låg all min fokus på det. Resan till vattnet var inte så rolig, men väl i det blev det faktiskt mycket bättre och jag kunde genomföra dyket utan några stora svårigheter.

Kvällen kom och febern kom tillbaka. Vid middagen var jag alldeles för trött för att ens äta. Jag satt vid matbordet och bara stirrade på maten. Jag kände det som att jag inte ens orkade hålla i min egen gaffel, ännu mindre tugga maten. Ryggen värkte och jag haltade tillbaka till bungalowen där jag tillslut hittade min sista Ipren. Allt lugnade ner sig och jag somnade. Ett par timmar senare vaknar jag av svetten som fullkomligt rann från mig. Lakanet, filten, kudden, allt var blött och jag frös. Efter klädombyte och en handduk på lakanet lyckades jag faktiskt somna om tills smärtan i ryggen väckte mig igen. Jag kände det som om jag inte ens kunde andas utan att skrika till av smärta och helt plötsligt kändes Kadidiri som en plats väldigt väldigt långt ifrån hjälp.

Ägaren lyssnade på symtomen och diagnostiserade malaria. Hon rekommenderade starkt att jag skulle ta mig till sjukhuset i Ampana redan samma dag. Både för att det är viktigt att komma in tidigt och för att det inte går några båtar till Ampana varken fredag eller lördag. Några kanske undrar varför jag inte hade gjort detta tidigare, men att ta sig överhuvudtaget någonstans från Kadidiri är ett projekt. Det är först en transferbåt till Wakai som tar mellan 20-30 min. Från Wakai går en färja, men den ser inte ut som färjorna hemma. Det är en träbåt full med britsar av trä och liggunderlag ovanpå. Det är ingen ventilering, små fönster och alla indonesier röker. Utomhus är alldeles för varmt och färjan har alltid mer folk än britsar. Hela resan tar 4-5 timmar beroende på väder. Ni kan förstå att jag oroade mig för hur jag skulle klara detta när det visade sig att en av gästerna som också skulle till Ampana var narkosläkare och kunde hjälpa till :)

Jag ligger just nu på ett hotellrum i Ampana och känner mig trött, svag och ensam. Det är kväll när jag skriver den här texten och febern börjar komma tillbaka. Att vara sjuk är alltid väldigt jobbigt, men att vara sjuk i ett främmande land där du inte talar språket är svårt på en helt ny nivå och idag är första gången i Indonesien som jag verkligen saknar Sverige.

Jag vill dock inte låta bitter. Indonsien (eller Sulaweisi som är den delen av Indonesien jag har sett) är på många sätt ett fantastiskt land med ett fantastiskt folk. De är glada, trevliga och hjälpsamma utan att förvänta sig någon belöning. En främling du träffar på gatan kan bjuda in dig att komma på middag i dennes hem och om du behöver att sova över utan några som helst baktankar. Han eller hon skulle insistera på att du tog sängen medan ägaren själv sov på madrass på golvet. Alla hälsar och kommer fram och pratar, men det är av nyfikenhet och inte för att tigga pengar. Jag har fått fantastisk hjälp av ägaren till Kadidiri och hennes familj. Jag vill absolut inte låta otacksam, det är bara det att de inte är _min_ familj.

Håller med Daniel: Våga vägra vardag

Känns som en evighet sen jag skrev sist. För det mesta flyter dagarna bara på och det är extremt svårt att hålla reda på vilken dag det är. Senaste månaden har en typisk dag bestått i att få frukosten serverad, ut och dyka vid nio på morgonen (det tar ungefär fem minuter från dykcentrat till de närmaste reven), komma tillbaka och duscha, köket ropar att det är lunch, siesta, ut och dyka vid tvåtiden igen, tillbaka igen och tvätta utrustning (observera att jag bara behöver tvätta min egen, båtkillarna tvättar gästernas utrustning), relaxa och titta på solnedgången, köket ropar att det är middag, kolla vilka som tänkte dyka nästa dag, kanske spela lite kort och sen är det läggdags. Jag kan inte säga annat än att jag känner mig bortskämd.

Just nu befinner jag mig i Gorontalo igen eftersom det är dags att förlänga mitt visum. Att resa i Indonesien är verkligen ett äventyr. Egentligen skulle jag kommit hit först på måndag, men färjan mellan Gorontalo och Wakai är trasig (igen) så jag fick åka med en hyrd speedboat. Det låter ju inte så farligt, men jag önskar att jag hade ett kort på båten. Det var den skruttigaste träbåten jag sett på länge, där dessutom två av tre motorer var trasiga. Jag satt i fem timmar på en träbänk med ett ryggstöd bara för svanken (till Jonas om du läser det här: Jag tänkte på din visa-run till Penang och mådde bättre när jag tänkte på att det kan vara värre..). Men vi nådde fastlandet och steg i land vid en stad som heter Marissa för att sedan färdas två timmar med bil till Gorontalo. De två timmarna visade sig i verkligheten vara fem timmar på en minibuss utan ac. Efter att ha rest i 10 timmar utan mat eller toalettbesök var jag oändligt lättad att äntligen vara framme och kunna checka in på hotellet. Till historien hör att en av gästerna från Kadidiri också skulle till Gorontalo så vi hade sällskap hela vägen. Detta är en mycket pratglad äldre italienare som när vi äntligen kliver av vid hotellet direkt hamnar i bråk med en annan gäst där och det blir helt plötsligt ett riktigt slagsmål. Det hela var ett äventyr som sagt.

Nu när jag väl är här visar det sig att ingen vet om immigration office är öppet imorgon eftersom det är en så kallad klämdag i Indonesien så eventuellt är jag fast här till måndag. För att ta mig tillbaka tror jag att det blir nattfärja till Pagimana, buss till Ampana och sen färja därifrån till Wakai. Totalt är det cirka två dagars rent resande och sen måste jag försöka passa ihop tiderna eftersom båtarna inte går varje dag.. Jag hoppas att det dröjer innan jag måste förlänga mitt visum igen.

Internet :)

Jag har spenderat natten i Ampana och hade äntligen möjlighet att använda internet. Nu lär det visserligen dröja tills nästa gång, men forhppningsvis så kommer jag då ha möjlighet att skicka bilder.

Jag har anlänt och befinner mig i Togean Islands på en resort som heter Kadidiri paradise. Jag har i princip inga utgifter eftersom jag bor och äter gratis och får kommission på de dykare jag tar hand om. Kadidiri har en fantastiskt atmosfär. Det är ett väldigt familjärt ställe och det får Thailand att framstå som stressigt.

Vi bor i en bungalow som ligger i en sluttning till djungeln där vi kan se stranden och havet från fönstret. Det är enkelt här. Det finns inget riktigt badrum, utan det är mer som ett halvöppet skjul i anslutning till bungalowen. Jag är tacksam för att vi har rinnande vatten (även om det bara är kallvatten). Det finns ingen AC eller så i bungalowen, utan det är öppen ventilering vilket innebär att vi ibland har fladdermöss som flyger igenom där vi bor. Det går absolut inte att lämna någon mat öppet eller framme för då kommer råttor. Hela tiden måste vi använda myggmedel annars blir vi uppätna.. Det är ont om vatten och det finns ingen tvättmaskin så vi handtvättar våra kläder. Vad mer? Den enda butiken är den som tillhör resorten. Den är mycket liten (och dyr) och innehåller vatten, läsk, chips och öl. Allt annat måste man ha med sig.. MEN jag älskar det. Det är
avslappnande, utsikten är underbar och maten är fantastisk.

Turisterna som bor är betalar mellan 12 till 40 euro per natt beroende på vilken standard man vill ha och i det ingår tre mål mat om dagen. Indonesien har inte årstider som vi har hemma utan de har en torr period och en våt period. Den torra perioden har precis börjat och varar någon gång till mitten på oktober. Planen är att vara här till slutet på september eller mitten på oktober och efter det får jag se. Just nu njuter jag bara av att jag verkligen mår bra.

Puss och kram

Gorontalo

Jag befinner mig nu i Gorontalo Indonesien där jag har varit sen i onsdags. Det är en jättemysig stad, men jag klarar inte av att vara utomhus särskilt länge. Jag känner mig som ett djur i en zoopark. Precis överallt är det människor som ropar, ler och vinkar. De vill ta kort, de vill ta i hand och även om det bara är på ett vänligt sätt blir det ändå lite överväldigande. Det är inte så vanligt med vita människor här och framförallt inte med någon som är blond (som jag numera är). Alla frågar var jag kommer ifrån och när de får svaret Sverige så händer det i 90 % av fallen att jag hör ”ah, Ibrahimovic” :)

Jag ska ta färjan härifrån ikväll och anlända imorgon till Kadidiri. Det kommer kännas skönt att äntligen vara framme. Kunna packa upp mina väskor och få lite ordning på livet så jag får se när nästa uppdatering blir.

Puss och kram

Återigen på flygplatsen

Sitter återigen på flygplatsen i Bangkok och väntar på mitt flyg. Det här gången är det inte för att åka tillbaka utan för att åka till Indonesien. Jag har mitt pass och mitt visum vilket känns som en enorm lättnad. Måste erkänna att det inte framgår av visat om det är ett turistvisum på 60 dagar eller ett social visa på 60 dagar. Enligt de sidor jag hittar på internet verkar det heller inte vara så många som vet. Men i första hand har jag 60 dagar oavsett.

Jag har spenderat så mycket mer pengar i Bangkok än jag hade planerat. Men det var obeskrivbart skönt att vara i en riktig stad. Gå till frisören (inte vara i saltvatten för en stund :) Gå i butiker och shoppa. Hade varken råd eller plats men det var så roligt. Jag gillar faktiskt Bangkok. Jag lärde mig att inte åka tuk-tuk ("Just one stop madame. You look and if you like you buy. Good for you - good for me"). Moppetaxi å andra sidan är ganska dyrt och de är helt galna i trafiken, men det är ändå bättre än att behöva åka runt till skräddare, juvelerare, mer skräddare osv.

Spenderade den mesta tiden på hotellrummet, men jag tog mig också till Bangkoks akvarium som jag faktiskt tyckte bättre om än det i Dubai. På det hela taget tycker jag mycket bättre om Bangkok än Dubai men jag kan inte riktigt förklara varför.

Nu är det dags att stänga ner och se om jag kan bege mig till incheckningen :) Förhoppningsvis hittar jag något stället med internet imorgon eller på torsdag och tala om hur det gick och när färjan går till Kadidiri så ni vet när jag blir okontaktbar för ett tag :)