Känns som en evighet sen jag skrev sist. För det mesta flyter dagarna bara på och det är extremt svårt att hålla reda på vilken dag det är. Senaste månaden har en typisk dag bestått i att få frukosten serverad, ut och dyka vid nio på morgonen (det tar ungefär fem minuter från dykcentrat till de närmaste reven), komma tillbaka och duscha, köket ropar att det är lunch, siesta, ut och dyka vid tvåtiden igen, tillbaka igen och tvätta utrustning (observera att jag bara behöver tvätta min egen, båtkillarna tvättar gästernas utrustning), relaxa och titta på solnedgången, köket ropar att det är middag, kolla vilka som tänkte dyka nästa dag, kanske spela lite kort och sen är det läggdags. Jag kan inte säga annat än att jag känner mig bortskämd.
Just nu befinner jag mig i Gorontalo igen eftersom det är dags att förlänga mitt visum. Att resa i Indonesien är verkligen ett äventyr. Egentligen skulle jag kommit hit först på måndag, men färjan mellan Gorontalo och Wakai är trasig (igen) så jag fick åka med en hyrd speedboat. Det låter ju inte så farligt, men jag önskar att jag hade ett kort på båten. Det var den skruttigaste träbåten jag sett på länge, där dessutom två av tre motorer var trasiga. Jag satt i fem timmar på en träbänk med ett ryggstöd bara för svanken (till Jonas om du läser det här: Jag tänkte på din visa-run till Penang och mådde bättre när jag tänkte på att det kan vara värre..). Men vi nådde fastlandet och steg i land vid en stad som heter Marissa för att sedan färdas två timmar med bil till Gorontalo. De två timmarna visade sig i verkligheten vara fem timmar på en minibuss utan ac. Efter att ha rest i 10 timmar utan mat eller toalettbesök var jag oändligt lättad att äntligen vara framme och kunna checka in på hotellet. Till historien hör att en av gästerna från Kadidiri också skulle till Gorontalo så vi hade sällskap hela vägen. Detta är en mycket pratglad äldre italienare som när vi äntligen kliver av vid hotellet direkt hamnar i bråk med en annan gäst där och det blir helt plötsligt ett riktigt slagsmål. Det hela var ett äventyr som sagt.
Nu när jag väl är här visar det sig att ingen vet om immigration office är öppet imorgon eftersom det är en så kallad klämdag i Indonesien så eventuellt är jag fast här till måndag. För att ta mig tillbaka tror jag att det blir nattfärja till Pagimana, buss till Ampana och sen färja därifrån till Wakai. Totalt är det cirka två dagars rent resande och sen måste jag försöka passa ihop tiderna eftersom båtarna inte går varje dag.. Jag hoppas att det dröjer innan jag måste förlänga mitt visum igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar