Feber

Japp jag är på fastlandet.. igen. Jag hade sett fram emot att komma tillbaka till ön och jobba. Det höll i ett par dagar och sen fick jag feber. Jag var säker på att jag hade feber eftersom jag hade blivit nerkyld när jag dök med lätt förkylning och var inte så oroad. Efter ett dygn av stark frossa blev det äntligen bättre och jag ignorerade totalt den smygande smärtan jag började känna i ryggen. Under natten blev det värre och värre tills det tillslut kändes outhärdligt. Jag upptäckte dock att om jag låg helt stilla på rygg med benen som jag sett Harriet göra så många gånger kändes det i alla fall hanterbart även om det var omöjligt att sova. Jag rörde mig minimalt under dagen eftersom jag trots smärtan behövde genomföra ett dyk låg all min fokus på det. Resan till vattnet var inte så rolig, men väl i det blev det faktiskt mycket bättre och jag kunde genomföra dyket utan några stora svårigheter.

Kvällen kom och febern kom tillbaka. Vid middagen var jag alldeles för trött för att ens äta. Jag satt vid matbordet och bara stirrade på maten. Jag kände det som att jag inte ens orkade hålla i min egen gaffel, ännu mindre tugga maten. Ryggen värkte och jag haltade tillbaka till bungalowen där jag tillslut hittade min sista Ipren. Allt lugnade ner sig och jag somnade. Ett par timmar senare vaknar jag av svetten som fullkomligt rann från mig. Lakanet, filten, kudden, allt var blött och jag frös. Efter klädombyte och en handduk på lakanet lyckades jag faktiskt somna om tills smärtan i ryggen väckte mig igen. Jag kände det som om jag inte ens kunde andas utan att skrika till av smärta och helt plötsligt kändes Kadidiri som en plats väldigt väldigt långt ifrån hjälp.

Ägaren lyssnade på symtomen och diagnostiserade malaria. Hon rekommenderade starkt att jag skulle ta mig till sjukhuset i Ampana redan samma dag. Både för att det är viktigt att komma in tidigt och för att det inte går några båtar till Ampana varken fredag eller lördag. Några kanske undrar varför jag inte hade gjort detta tidigare, men att ta sig överhuvudtaget någonstans från Kadidiri är ett projekt. Det är först en transferbåt till Wakai som tar mellan 20-30 min. Från Wakai går en färja, men den ser inte ut som färjorna hemma. Det är en träbåt full med britsar av trä och liggunderlag ovanpå. Det är ingen ventilering, små fönster och alla indonesier röker. Utomhus är alldeles för varmt och färjan har alltid mer folk än britsar. Hela resan tar 4-5 timmar beroende på väder. Ni kan förstå att jag oroade mig för hur jag skulle klara detta när det visade sig att en av gästerna som också skulle till Ampana var narkosläkare och kunde hjälpa till :)

Jag ligger just nu på ett hotellrum i Ampana och känner mig trött, svag och ensam. Det är kväll när jag skriver den här texten och febern börjar komma tillbaka. Att vara sjuk är alltid väldigt jobbigt, men att vara sjuk i ett främmande land där du inte talar språket är svårt på en helt ny nivå och idag är första gången i Indonesien som jag verkligen saknar Sverige.

Jag vill dock inte låta bitter. Indonsien (eller Sulaweisi som är den delen av Indonesien jag har sett) är på många sätt ett fantastiskt land med ett fantastiskt folk. De är glada, trevliga och hjälpsamma utan att förvänta sig någon belöning. En främling du träffar på gatan kan bjuda in dig att komma på middag i dennes hem och om du behöver att sova över utan några som helst baktankar. Han eller hon skulle insistera på att du tog sängen medan ägaren själv sov på madrass på golvet. Alla hälsar och kommer fram och pratar, men det är av nyfikenhet och inte för att tigga pengar. Jag har fått fantastisk hjälp av ägaren till Kadidiri och hennes familj. Jag vill absolut inte låta otacksam, det är bara det att de inte är _min_ familj.

Håller med Daniel: Våga vägra vardag

Känns som en evighet sen jag skrev sist. För det mesta flyter dagarna bara på och det är extremt svårt att hålla reda på vilken dag det är. Senaste månaden har en typisk dag bestått i att få frukosten serverad, ut och dyka vid nio på morgonen (det tar ungefär fem minuter från dykcentrat till de närmaste reven), komma tillbaka och duscha, köket ropar att det är lunch, siesta, ut och dyka vid tvåtiden igen, tillbaka igen och tvätta utrustning (observera att jag bara behöver tvätta min egen, båtkillarna tvättar gästernas utrustning), relaxa och titta på solnedgången, köket ropar att det är middag, kolla vilka som tänkte dyka nästa dag, kanske spela lite kort och sen är det läggdags. Jag kan inte säga annat än att jag känner mig bortskämd.

Just nu befinner jag mig i Gorontalo igen eftersom det är dags att förlänga mitt visum. Att resa i Indonesien är verkligen ett äventyr. Egentligen skulle jag kommit hit först på måndag, men färjan mellan Gorontalo och Wakai är trasig (igen) så jag fick åka med en hyrd speedboat. Det låter ju inte så farligt, men jag önskar att jag hade ett kort på båten. Det var den skruttigaste träbåten jag sett på länge, där dessutom två av tre motorer var trasiga. Jag satt i fem timmar på en träbänk med ett ryggstöd bara för svanken (till Jonas om du läser det här: Jag tänkte på din visa-run till Penang och mådde bättre när jag tänkte på att det kan vara värre..). Men vi nådde fastlandet och steg i land vid en stad som heter Marissa för att sedan färdas två timmar med bil till Gorontalo. De två timmarna visade sig i verkligheten vara fem timmar på en minibuss utan ac. Efter att ha rest i 10 timmar utan mat eller toalettbesök var jag oändligt lättad att äntligen vara framme och kunna checka in på hotellet. Till historien hör att en av gästerna från Kadidiri också skulle till Gorontalo så vi hade sällskap hela vägen. Detta är en mycket pratglad äldre italienare som när vi äntligen kliver av vid hotellet direkt hamnar i bråk med en annan gäst där och det blir helt plötsligt ett riktigt slagsmål. Det hela var ett äventyr som sagt.

Nu när jag väl är här visar det sig att ingen vet om immigration office är öppet imorgon eftersom det är en så kallad klämdag i Indonesien så eventuellt är jag fast här till måndag. För att ta mig tillbaka tror jag att det blir nattfärja till Pagimana, buss till Ampana och sen färja därifrån till Wakai. Totalt är det cirka två dagars rent resande och sen måste jag försöka passa ihop tiderna eftersom båtarna inte går varje dag.. Jag hoppas att det dröjer innan jag måste förlänga mitt visum igen.