Det känns halvsvårt att skriva det här inlägget eftersom det var så längesen sist. Det hinner hända så mycket emellan att det är svårt att veta var jag ska börja.

Först kan vi ta det geografiska. Jag befinner mig nu återigen i Gorontalo för att förlänga mitt visum och kommer att resa tillbaka till öarna imorgon. Resan hit den här gången var betydligt roligare, trevligare och smidigare än sist. Själva förlängningen var också smidigare, men jag önskade att jag hade haft en kamera för att bättre förmedla hur det är att vara på immigration office här. Jag kan inte riktigt beskriva den surrealistiska upplevelsen jag hade när jag satt i soffan och väntade på att tjänstemannen skulle spela klart på keyboarden för att ta hand om mitt ärende.

Sedan kan jag ju fortsätta där jag slutade sist, med det fysiska. Jag mår bra nu och känner mig helt frisk så det finns inget behov av att vara orolig längre.

Vad gäller själva jobbet här har vi inte haft speciellt många gäster på sistone vilket både känns skönt och jobbigt. Ön jag bor på är liten i den bemärkelsen att det inte finns någonstans att ta vägen. Jag kan inte gå bort från allt och gå på en promenad. Det går i princip bara att vara på området som resorten ligger på. Detta gör att det ibland är skönt att det är tomt på folk. Det känns som om jag kan få lite egen tid. Å andra sidan innebär det att jag absolut inte tjänar några pengar. Det är mer än tillräckligt med jobb för en person här, men än så länge inte för två. Jag har hittills inte kunnat sätta in en enda krona på mitt bankkonto och har därför bara gått back sen jag lämnade Thailand. Jag vet att saker och ting alltid har en tendens att lösa sig, men jag kan heller inte förneka sanningen att om det måste bli mer att göra i juli annars måste jag av ekonomiska skäl åka hem.

I allmänhet är gästerna som kommer hit vana resenärer. Man tar sig inte till Sulawesi för en två veckors semester direkt. De som kommer hit är människor som har tagit ledigt i absolut minst två månader (för det mesta runt åtta månader) för att resa runt. Vissa gäster stannar bara en natt medan andra stannar i över en månad. Det jag saknar mest här är vänner och jag sörjer alltid när någon eller några gäster som jag kommit lite närmare lämnar Kadidiri för att åka vidare.

Det är lustigt att vissa människor klickar man med direkt, medan andra känns det instinktivt som om man inte tål. Tyvärr måste jag också erkänna att jag har byggt upp vissa landsfördommar. Jag vet att man inte ska generalisera, men ibland känns det väldigt svårt.

Min svenska börjar kännas mer och mer avlägsen. Det är mycket få svenska turister vilket gör att jag numera endast talar engelska. Jag tänker och drömmer för det mesta på engelska och var nära på att skriva hela inlägget på engelska. Men jag ska försöka stå emot impulsen och värna om mitt modersmål :)

Feber

Japp jag är på fastlandet.. igen. Jag hade sett fram emot att komma tillbaka till ön och jobba. Det höll i ett par dagar och sen fick jag feber. Jag var säker på att jag hade feber eftersom jag hade blivit nerkyld när jag dök med lätt förkylning och var inte så oroad. Efter ett dygn av stark frossa blev det äntligen bättre och jag ignorerade totalt den smygande smärtan jag började känna i ryggen. Under natten blev det värre och värre tills det tillslut kändes outhärdligt. Jag upptäckte dock att om jag låg helt stilla på rygg med benen som jag sett Harriet göra så många gånger kändes det i alla fall hanterbart även om det var omöjligt att sova. Jag rörde mig minimalt under dagen eftersom jag trots smärtan behövde genomföra ett dyk låg all min fokus på det. Resan till vattnet var inte så rolig, men väl i det blev det faktiskt mycket bättre och jag kunde genomföra dyket utan några stora svårigheter.

Kvällen kom och febern kom tillbaka. Vid middagen var jag alldeles för trött för att ens äta. Jag satt vid matbordet och bara stirrade på maten. Jag kände det som att jag inte ens orkade hålla i min egen gaffel, ännu mindre tugga maten. Ryggen värkte och jag haltade tillbaka till bungalowen där jag tillslut hittade min sista Ipren. Allt lugnade ner sig och jag somnade. Ett par timmar senare vaknar jag av svetten som fullkomligt rann från mig. Lakanet, filten, kudden, allt var blött och jag frös. Efter klädombyte och en handduk på lakanet lyckades jag faktiskt somna om tills smärtan i ryggen väckte mig igen. Jag kände det som om jag inte ens kunde andas utan att skrika till av smärta och helt plötsligt kändes Kadidiri som en plats väldigt väldigt långt ifrån hjälp.

Ägaren lyssnade på symtomen och diagnostiserade malaria. Hon rekommenderade starkt att jag skulle ta mig till sjukhuset i Ampana redan samma dag. Både för att det är viktigt att komma in tidigt och för att det inte går några båtar till Ampana varken fredag eller lördag. Några kanske undrar varför jag inte hade gjort detta tidigare, men att ta sig överhuvudtaget någonstans från Kadidiri är ett projekt. Det är först en transferbåt till Wakai som tar mellan 20-30 min. Från Wakai går en färja, men den ser inte ut som färjorna hemma. Det är en träbåt full med britsar av trä och liggunderlag ovanpå. Det är ingen ventilering, små fönster och alla indonesier röker. Utomhus är alldeles för varmt och färjan har alltid mer folk än britsar. Hela resan tar 4-5 timmar beroende på väder. Ni kan förstå att jag oroade mig för hur jag skulle klara detta när det visade sig att en av gästerna som också skulle till Ampana var narkosläkare och kunde hjälpa till :)

Jag ligger just nu på ett hotellrum i Ampana och känner mig trött, svag och ensam. Det är kväll när jag skriver den här texten och febern börjar komma tillbaka. Att vara sjuk är alltid väldigt jobbigt, men att vara sjuk i ett främmande land där du inte talar språket är svårt på en helt ny nivå och idag är första gången i Indonesien som jag verkligen saknar Sverige.

Jag vill dock inte låta bitter. Indonsien (eller Sulaweisi som är den delen av Indonesien jag har sett) är på många sätt ett fantastiskt land med ett fantastiskt folk. De är glada, trevliga och hjälpsamma utan att förvänta sig någon belöning. En främling du träffar på gatan kan bjuda in dig att komma på middag i dennes hem och om du behöver att sova över utan några som helst baktankar. Han eller hon skulle insistera på att du tog sängen medan ägaren själv sov på madrass på golvet. Alla hälsar och kommer fram och pratar, men det är av nyfikenhet och inte för att tigga pengar. Jag har fått fantastisk hjälp av ägaren till Kadidiri och hennes familj. Jag vill absolut inte låta otacksam, det är bara det att de inte är _min_ familj.

Håller med Daniel: Våga vägra vardag

Känns som en evighet sen jag skrev sist. För det mesta flyter dagarna bara på och det är extremt svårt att hålla reda på vilken dag det är. Senaste månaden har en typisk dag bestått i att få frukosten serverad, ut och dyka vid nio på morgonen (det tar ungefär fem minuter från dykcentrat till de närmaste reven), komma tillbaka och duscha, köket ropar att det är lunch, siesta, ut och dyka vid tvåtiden igen, tillbaka igen och tvätta utrustning (observera att jag bara behöver tvätta min egen, båtkillarna tvättar gästernas utrustning), relaxa och titta på solnedgången, köket ropar att det är middag, kolla vilka som tänkte dyka nästa dag, kanske spela lite kort och sen är det läggdags. Jag kan inte säga annat än att jag känner mig bortskämd.

Just nu befinner jag mig i Gorontalo igen eftersom det är dags att förlänga mitt visum. Att resa i Indonesien är verkligen ett äventyr. Egentligen skulle jag kommit hit först på måndag, men färjan mellan Gorontalo och Wakai är trasig (igen) så jag fick åka med en hyrd speedboat. Det låter ju inte så farligt, men jag önskar att jag hade ett kort på båten. Det var den skruttigaste träbåten jag sett på länge, där dessutom två av tre motorer var trasiga. Jag satt i fem timmar på en träbänk med ett ryggstöd bara för svanken (till Jonas om du läser det här: Jag tänkte på din visa-run till Penang och mådde bättre när jag tänkte på att det kan vara värre..). Men vi nådde fastlandet och steg i land vid en stad som heter Marissa för att sedan färdas två timmar med bil till Gorontalo. De två timmarna visade sig i verkligheten vara fem timmar på en minibuss utan ac. Efter att ha rest i 10 timmar utan mat eller toalettbesök var jag oändligt lättad att äntligen vara framme och kunna checka in på hotellet. Till historien hör att en av gästerna från Kadidiri också skulle till Gorontalo så vi hade sällskap hela vägen. Detta är en mycket pratglad äldre italienare som när vi äntligen kliver av vid hotellet direkt hamnar i bråk med en annan gäst där och det blir helt plötsligt ett riktigt slagsmål. Det hela var ett äventyr som sagt.

Nu när jag väl är här visar det sig att ingen vet om immigration office är öppet imorgon eftersom det är en så kallad klämdag i Indonesien så eventuellt är jag fast här till måndag. För att ta mig tillbaka tror jag att det blir nattfärja till Pagimana, buss till Ampana och sen färja därifrån till Wakai. Totalt är det cirka två dagars rent resande och sen måste jag försöka passa ihop tiderna eftersom båtarna inte går varje dag.. Jag hoppas att det dröjer innan jag måste förlänga mitt visum igen.

Internet :)

Jag har spenderat natten i Ampana och hade äntligen möjlighet att använda internet. Nu lär det visserligen dröja tills nästa gång, men forhppningsvis så kommer jag då ha möjlighet att skicka bilder.

Jag har anlänt och befinner mig i Togean Islands på en resort som heter Kadidiri paradise. Jag har i princip inga utgifter eftersom jag bor och äter gratis och får kommission på de dykare jag tar hand om. Kadidiri har en fantastiskt atmosfär. Det är ett väldigt familjärt ställe och det får Thailand att framstå som stressigt.

Vi bor i en bungalow som ligger i en sluttning till djungeln där vi kan se stranden och havet från fönstret. Det är enkelt här. Det finns inget riktigt badrum, utan det är mer som ett halvöppet skjul i anslutning till bungalowen. Jag är tacksam för att vi har rinnande vatten (även om det bara är kallvatten). Det finns ingen AC eller så i bungalowen, utan det är öppen ventilering vilket innebär att vi ibland har fladdermöss som flyger igenom där vi bor. Det går absolut inte att lämna någon mat öppet eller framme för då kommer råttor. Hela tiden måste vi använda myggmedel annars blir vi uppätna.. Det är ont om vatten och det finns ingen tvättmaskin så vi handtvättar våra kläder. Vad mer? Den enda butiken är den som tillhör resorten. Den är mycket liten (och dyr) och innehåller vatten, läsk, chips och öl. Allt annat måste man ha med sig.. MEN jag älskar det. Det är
avslappnande, utsikten är underbar och maten är fantastisk.

Turisterna som bor är betalar mellan 12 till 40 euro per natt beroende på vilken standard man vill ha och i det ingår tre mål mat om dagen. Indonesien har inte årstider som vi har hemma utan de har en torr period och en våt period. Den torra perioden har precis börjat och varar någon gång till mitten på oktober. Planen är att vara här till slutet på september eller mitten på oktober och efter det får jag se. Just nu njuter jag bara av att jag verkligen mår bra.

Puss och kram

Gorontalo

Jag befinner mig nu i Gorontalo Indonesien där jag har varit sen i onsdags. Det är en jättemysig stad, men jag klarar inte av att vara utomhus särskilt länge. Jag känner mig som ett djur i en zoopark. Precis överallt är det människor som ropar, ler och vinkar. De vill ta kort, de vill ta i hand och även om det bara är på ett vänligt sätt blir det ändå lite överväldigande. Det är inte så vanligt med vita människor här och framförallt inte med någon som är blond (som jag numera är). Alla frågar var jag kommer ifrån och när de får svaret Sverige så händer det i 90 % av fallen att jag hör ”ah, Ibrahimovic” :)

Jag ska ta färjan härifrån ikväll och anlända imorgon till Kadidiri. Det kommer kännas skönt att äntligen vara framme. Kunna packa upp mina väskor och få lite ordning på livet så jag får se när nästa uppdatering blir.

Puss och kram

Återigen på flygplatsen

Sitter återigen på flygplatsen i Bangkok och väntar på mitt flyg. Det här gången är det inte för att åka tillbaka utan för att åka till Indonesien. Jag har mitt pass och mitt visum vilket känns som en enorm lättnad. Måste erkänna att det inte framgår av visat om det är ett turistvisum på 60 dagar eller ett social visa på 60 dagar. Enligt de sidor jag hittar på internet verkar det heller inte vara så många som vet. Men i första hand har jag 60 dagar oavsett.

Jag har spenderat så mycket mer pengar i Bangkok än jag hade planerat. Men det var obeskrivbart skönt att vara i en riktig stad. Gå till frisören (inte vara i saltvatten för en stund :) Gå i butiker och shoppa. Hade varken råd eller plats men det var så roligt. Jag gillar faktiskt Bangkok. Jag lärde mig att inte åka tuk-tuk ("Just one stop madame. You look and if you like you buy. Good for you - good for me"). Moppetaxi å andra sidan är ganska dyrt och de är helt galna i trafiken, men det är ändå bättre än att behöva åka runt till skräddare, juvelerare, mer skräddare osv.

Spenderade den mesta tiden på hotellrummet, men jag tog mig också till Bangkoks akvarium som jag faktiskt tyckte bättre om än det i Dubai. På det hela taget tycker jag mycket bättre om Bangkok än Dubai men jag kan inte riktigt förklara varför.

Nu är det dags att stänga ner och se om jag kan bege mig till incheckningen :) Förhoppningsvis hittar jag något stället med internet imorgon eller på torsdag och tala om hur det gick och när färjan går till Kadidiri så ni vet när jag blir okontaktbar för ett tag :)

Plötsligt händer det

Okej, så nu sitter jag på flygplatsen i Bangkok efter att ha lämnat in mitt pass och ansökt om visum till Indonesien. Jag har spenderat timmar i att söka efter vilket typ av visum som blir bäst samt vilka dokument jag behöver producera för att få det. Jag hoppas jag gjorde rätt val. Alldeles strax ska jag berätta om varför jag är på flygplatsen redan nu men först måste jag bara förmedla hur jag känner mig.

Jag skrev för ett tag sen att det känns roligt att Indonesien blir ett större äventyr än resan hit, men nu är jag inte så säker på att jag faktiskt vill ha större äventyr :). Jag resonerade som så att i Khao Lak hade jag ju liksom varit förut och dessutom är det inte så långt från civilisationen. Jag hade trådlöst internet hemma och om det tillfälligt inte fungerade kunde jag alltid ta mig till kontoret eller till någon av och så fanns internet där. Förutom jobbet, vädret, folket och miljön så behövde jag inte anpassa mig så mycket i sättet att leva. Min syster påminde om att det under säsongen faktiskt har varit en hel del äventyr, vilket nog är helt riktigt. Det är lätt att glömma och dessutom kan jag konstatera att saker och ting alltid känns mycket lättare i efterhand än de gjorde när man var mitt i det. Jag vet med mig att när jag senare berättar om den här dagen (eller två dagarna rättare sagt) så kommer jag säkert att skratta åt det och inte alls minnas hur nära jag faktiskt var till tårar.

Jag hade en plan. Det kändes som en bra plan och jag hade saker och ting under kontroll. Visst hände det oförutsedda saker (som att inte få lön i tid eller tanden som sprack eller hålet i en annan tand de hittade när de skulle laga den första), men inget som jag inte kände att jag kunde hantera. Jag behövde vara ute ur Thailand senast den 16 april så planen var att jobba till idag (fredag 8:e april), göra en nöjesresa med Jonas (med familj) och Jong (med familj) på lördagen. Fixa det sista på söndagen och sen ta nattbussen till Bangkok. Jag skulle komma fram måndag morgon, söka visum, spendera två dagar i Bangkok, hämta visumet på onsdagen och flyga till Indonesien onsdag kväll (13:e). Allt var bokat. Bussbiljetter, flygbiljetter, hotell.. rubbet. Plötsligt händer det. Jonas frågar i förbifarten onsdag kväll om jag kollat att ambassaden verkligen är öppen. Thailand har lite andra lovdagar än vi har hemma i Sverige.

Som ni säkert förstår visade det sig mycket riktigt att ambassaden hade stängt onsdag till fredag (13-15) och sen är det ju helg så jag skulle tidigast kunna hämta ut mitt visum och flyga från Thailand måndagen den 18:e. Efter lite övervägande av alternativ tyckte jag bara att det fanns en sak att göra. Jag måste ta mig till Bangkok redan på fredagen (idag) så jag kan hämta ut det på tisdag (12:e). Enda alternativet då var att boka flyg på fredag morgon eftersom jobb och annat gjorde det omöjligt att åka tidigare. Nästa problem var att jag inte var redo att lämna Khao Lak. Dels skulle det ha varit mycket svårt att hinna färdigt med all packning. Dessutom finns det vänner som jag ville hinna säga hej då till ordentligt och inte bara rusa härifrån. Vilket ledde mig till nästa slutsats: jag måste också ta mig tillbaka till Khao Lak igen fredag eftermiddag. (För att sen IGEN ta mig till Bangkok och hämta visumet i början på nästa vecka).

Jag bokade flygbiljetter och satte igång med arbetet att boka om biljetterna till Indonesien samt hotellet när jag plötsligt inser att jag inte kommer att ha något pass när jag ska flyga hem från Bangkok tillbaka till Phuket (Khao Lak). Jag ringde till flygbolaget (igen) och de sa okej för den här gången om jag kan producera kopia på passet samt körkort på ENGELSKA. Efter lite övertalning om att jag är Svensk medborgare och därför bara har körkort på svenska sa de äntligen okej. (Jag har de facto inte checkat in än så jag är fortfarande lite nervös för detta). Eftersom de var så tveksamma valde jag då också att behålla min nattbuss-biljett på söndag kväll och sova ut en natt i Bangkok till tisdagen.

Det kom alltså en taxi och hämtade mig kl 04.20 i morse, jag flög till Bangkok, taxi till amabssaden, taxi tillbaka till flygplatsen och nu ska jag bege mig till incheckningen och jag hoppas inget mer oförutsett händer utan att jag i lugn och ro kan flyga till Phuket för att ta bussen till Khao Lak.

20 000 bath

det är vad det kostar att få tanden lagad. Det är ju liksom inte som att jag har så mycket att välja på, men jag svalde hårt när jag insåg att det skulle gå på 20 000 bath och att det inte är säkert att min (svin)dyra försäkring täcker detta. Aja, jag måste få det fixat eftersom jag börjar besväras av tandvärk och jag har varit med förut och vet precis hur fruktansvärt ont det kan göra. Två och en halv timme ska jag sitta hos tandläkaren idag.. två och en halv timme..

Annat som händer är att jag långsamt börjar förbereda för resan till Indonesien. Jag har en klar bild över vilken resväg jag ska ta (Bangkok - Jakarta - Gorontalo med flyg och sen färjan till Wakai och därefter transferbåt till Kadidiri) och ungefär vad det kommer att kosta mig. Hela resan från Bangkok fram till Kadidiri kommer förmodligen att ta tre dygn men just nu känns inte det så jobbigt. Om det är någon som är mer intresserad av stället jag kommer att vara så kan ni gå in på http://www.kadidiriparadise.com/ eller http://www.sulawesi-info.com/togianislands.html som kan ge lite mer allmän information.

Jag är lite mer stressad över visum-frågan och är inte helt säker på vilket typ av visum jag borde söka än. Det finns en mängd olika hemsidor som ger olika information om vilka dokument som krävs för vilket visum. Men jag anländer antagligen i Bangkok senast måndagen den 11 april och kan då åka till ambassaden och förhoppningsvis få lite svar.

Förutom flygbiljetter och visum är det en mängd andra saker som måste fixas. Faktum är att det inte finns något internet där jag kommer att befinna mig så uppdateringarna på bloggen kan tänkas komma bara en gång i månaden (när jag behöver ta mig till en annan ö för att betala räkningar och liknande) så bli inte oroade om det tar ett tag att få svar på mail. Jag vet att det har tagit lång tid ibland också här där jag har internet ganska lättillgängligt, men jag har bara inte orkat efter de långa dagarna ibland. Det är också så att det kommer att vara MYCKET begränsad telefonservice. Om någon måste få tag på mig så skicka ett mail och sedan sms till min svenska mobil. Precis som det verkar är det verkligen till stor del avskuren från världen så möjligheter till att handla de vanliga basvarorna är begränsade och jag måste handla upp ett lager av det mesta innan jag åker.

Men jag vill åka och jag tycker att det ska bli roligt. Har inte riktigt bestämt mig för vilket datum jag ska lämna Khao Lak än bara. Var helt säker på att jag skulle stanna till 10 april, men här har det nu regnat oavbrutet i över 18 timmar (och då menar jag verkligen oavbrutet) och det känns som att vädret inte kommer att bli så mycket bättre. I så fall jobbar jag här till den 7:e som jag lovat och sen tar jag nattbussen direkt till Bangkok. I vilket fall som helst så är jag på väg in i äventyret igen om mindre än två veckor.

Många har frågat om jag tänker komma tillbaka hit och i ärlighetens namn vet jag inte. Jag har lärt känna så många fantastiska människor som jag verkligen skulle vilja träffa och jobba ihop med igen, och det skulle vara så himla kul att göra en säsong och redan känna folk och vara "en i gänget". Men samtidigt känns det i magen som att det inte kommer att bli så. Dessutom var det ju inte heller det jag hade tänkt. Jag hade tänkt vara borta ett år och sen komma hem och "bli seriös igen".

Jag har alltid sagt att min alternativa karriär skulle vara lärare. Kanske blir det inte lärare utan dykinstruktör.. vem vet :)

Normalt är jag glad men idag är jag riktigt ledsen

Idag är en sån dag när jag bara vill åka hem, dra täcket över huvudet och bara försvinna. Alternativet är att lägga sig ner och storgråta. Jag kan inte säga exakt vad det är som är fel men allt känns bara så otroligt jobbigt. Jag hade helt fantastiska kunder idag och det var riktigt roligt i vattnet när jag och Gae larvade oss, men sen på vägen hem hände någonting och jag kände mig nedstämd. Sen på grund av lite olika faktorer blev jag sen till min shop-tid och min chef blev riktigt sur och skällde på mig.. Just nu känner jag för att packa mina väskor och åka härifrån.

Vissa dagar kommer man ihåg resten av livet

Det här inlägget kommer att ske på engelska eftersom jag skrev det här i ett mail först och orkar inte skriva om det på svenska. Men det handlar om gårdagen..

I woke up yesterday morning and realized i had no food at home and no time to go to the store since i was going straight to the pier. It was Thursday which meant that we had 36 costumers and the 2 top bosses of Apollo checking to see how everything worked. My boss was very worried about this and were on our back that everything needed to be perfect. The journey out was ok but when we arrive at Tachai there were big waves. It was high tide so it was still possible for us to get off the boat and on to the island. Normally we then teach people how to snorkel from the beach but it was to much waves and zero visibility (im not kidding, i could not see my own hand when i streched out my arm) so we instructed our costumers to take it easy and we would try later. Some people still wanted to try and one guy who traveled alone droped his camera. I spend an hour with him trying to find it, but since you could not see the bottom i knew from the start that is was a lost cause. Mr lonely guy was very sad and not only did he lose his camera he also ended up with sand in his eyes and when it was time for lunch he chocked on his food and threw up in the middle were everyone was eating (it was so not his day).

At 2 we still could not snorkel from the beach and now it was low tide so it was completely out of the question (one costumer who did not listen scrached her leg on the coral). We tried to use the dingey, but the waves were to high witch made it to dangerus and we had to turn around twice.

At this point we realize that it would not be certain that we would make it back. But all we could do was wait and hope that the water would calm down. Of course some costumers also felt the need to complain about the situation. At 16.30 the high tide started to come in which made it possible for us to find a way out (not where the line was because it was 3 meter waves there, but on the side were it had been to shallow earlier). An hour later we've almost maneged to get everyone back to the boat when the captain informs us that we not only have to worry about the fact that it will be dark but also that a big storm is coming and a fishing boat just sunk so we need to go straight away or we will all have to stay on the island during the night. We quickly get the last costumers onboard and leave, handing out life jacets to everyone informing them that they have to wear them. (On top of this I was immediately seasick when I came on the boat).

So we were finally on our way which felt very good but looking up to the sky we knew that it would start raining at any moment. We got all the bags stored under seats and move the children from the back to the floor behind the captain. The only space left for me was at the back. And then it starts pouring down cold rain. I am shivering badly by the time we finally reach the pier. I was grateful to be back on land, but not happy about being completely soaked and having to endure at least 20 min in a cold minibus.
I slept very well last night.

Ny mobil

Okej så efter en liten olyckshändelse där min telefon blev blöt för andra gången kan jag inte riktigt få den att fungera som den ska igen. Alla knappar utom mittenknappen som är "välja" och "ok" fungerar, vilket gör telefonen till sådär användbar. Jag gick således och köpte en ny telefon och det blev den enklaste och billigaste varianten de hade. Nu är jag alltså i full färd med att försöka lära mig den nya telefonen och känner mig sådär nöjd som man gör när man har varit och handlat (oavsett om man har råd eller inte :)

Vädret den sista veckan har varit helt knas. Det är regn och vågor och ännu en gång har jag hängt över relingen och spytt. Jag var så nöjd över att jag inte behövde sjösjukepiller längre och för en stund så trodde jag kroppen hade vant sig, men jag antar att det bara var havet som bestämde sig för att vara ganska stilla i nästan två månader. Ägnade hela hemresan idag åt att med full koncentration titta på horisonten.

Fick två boktips av en gäst som jag ser fram emot att läsa. Måste naturligtvis hitta böckerna först, men är det någon som har läst "in to thin air" eller "touching the void"?

Ska sova nu och ladda inför en full dag imorgon. 

God natt

Män som hatar kvinnor

Okej jag har äntligen kommit mig för att läsa den omtalade boken och jag mådde riktigt dåligt. Även om jag tycker nu när jag läst ut den att den var riktigt bra och kan knappt vänta tills jag kan läsa tvåan så måste jag säga att den berörde mig djupt och jag sov riktigt dåligt.

Annars i livet händer inte så mycket. Jag har gäster och vissa kommer man närmare än andra, men det är lite tråkigt att bara göra dagsturer eftersom jag då aldrig lär känna folk mer än bara för dagen. Jag är stolt över att jag lär mig thai lite i taget och kan göra mig förstådd när det gäller det viktiga i livet som 'jag är trött, jag är hungrig, det är kallt, det är varmt' och så kan jag räkna såklart :) Det tar sig, men det är riktigt svårt och helt andra typer av ljud än jag är van med och det är ju heller inte som att språk är det jag är mest begåvad i :)

Det är dock alltid något som händer och min tand som jag hade problem med innan jag åkte och som jag var tvungen att rotfylla har spruckit så jag antar att jag måste leta rätt på en tandläkare.. eller är det någon som vet vad som händer om jag inte gör något?

Solbränd och mör

Varför är det så att jag fortfarande bränner mig på näsan. Resten av kroppen är inga problem och jag behöver aldrig smörja in mig.. men näsan känns som om den alltid är lite bränd.

Sitter i shopen och känner mig trött i huvudet. Jag tycker fortfarande att det är väldigt jobbigt att komma tillbaka från en dag ute och åka till shoppen för att jobba kvällen också. Speciellt när jag inte hunnit hem och duschat, fått på mig torra kläder eller haft möjlighet att äta middag.

Imorgon ska jag ut till Koh Tachai. Jag och Jonas har tillsammans 37 gäster, så det blir en fullspäckad dag. Men jag gillar Koh Tachai. Det är lugnt och tyst och väldigt trivsamt. Tycker det är bättre än Similan iaf än så länge då det inte är lika mycket folk.

Snart bussresa i 18 timmar, yey :)

Sitter och väntar på att bussresan tillbaka till Thailand ska börja. Jag är glad idag. Glad och nöjd och ser på framtiden med tillförsikt.

Hade möjlighet att gå i ett shoppingcenter idag. Har inte varit i ett riktigt shoppingcenter på ett halvår och jag kände mig som ett litet barn. Hade jag varit här på semester hade jag köpt hur mycket skor som helst. Det var så billigt och de var så fina, men jag har ingen lust att släpa runt på saker jag inte behöver just nu. Kommer till och med att behöva be mina vänner som kommer hit om jag kan skicka med lite saker hem igen. Kläder som blivit för stora och som jag inte längre kan använda, men ändå inte vill slänga.

Jag är nått min målvikt som jag haft länge. Som de flesta av er vet gick jag ner ganska mycket i vikt för ett par år sen (efter att jag först lagt på mig det..) men jag kom mig liksom aldrig för att kämpa för de sista. Men här nere med andra matvanor och ett annat liv har jag äntligen gått ner det sista och jag känner mig både stolt och glad.

Måste iväg och se om jag kan köpa lite att äta innan bussresan hem. Många kramar till er alla!

Alla hjärtans dag

Kommersiellt är det ju alla hjärtans dag en dag för de älskande paren, men för mig handlar den mer om min familj och faktumet att det är min mammas födelsedag. Efter att ha pratat en stund med min henne i telefon så går mitt hjärta speciellt ut till min familj idag. Önskar det inte var så brutalt dyrt att ringa från Thailand (eller till Thailand) så jag kunde ha kontakt med dem oftare.

I övrigt så flyter dagarna på. Jag åker ut till någon paradisö och snorklar eller dyker, pratar med gäster, skrattar och solar. Efter en heldag blir det shoppen, lite snabbt mat och sen hem för att sova. Havet har också lugnat ner sig samt att jag är mer van nu så jag har faktiskt inte ätit några sjösjukepiller på ungefär tre veckor. Det är väldigt stark medicin så jag är tacksam för att jag nästan inte behöver dem längre.

Åker på visa run imorgon bitti och håller på att förbereda idag för att allt ska gå så smidigt som möjligt imorgon. Det kommer att bli en lång dag i buss igen. När jag kommer hem sen ska jag börja kolla lite på flygbiljetter till Indonesien och flygbiljetter hem. Tanken är att beställa biljetter till september, men jag kan i dagsläget inte säga om det blir bara för att hälsa på och sen åka tillbaka för en ny säsong, eller om jag bestämmer mig för att komma hem. Vi får helt enkelt se, just nu trivs jag med att bara leva i nuet.

Tiden går fort när man har roligt

Det känns helt overkligt att det är 4 februari idag och att det snart är dags för ny visa run. Verkligheten om vad som händer sen känns mer och mer nära. Även om jag bestämt mig för vad jag ska göra (åka till Indonesien i april och se hur länge jag kan stanna där) så betyder inte det att jag är helt lugn. Det kommer på flera sätt bli ett långt större äventyr än det här. Togan öarna vid Sulawesi ligger mycket mer avsides och det finns bara tre dykshopper hyfsat nära varandra som alla i dagsläget säger att de är "fully staffed" men jag har inget att förlora på att åka dit och testa.

Jag har fått klagomål på att det är för lite kort, så därför har jag lagt upp ett helt album på facebook. För er som inte har fb så får ni väl fråga någon som har :)

Trött

Nu är det tredje dagen i rad som jag jobbar kväll efter att hållit igång från tidig morgon och sen hela dagen och det känns. Jag känner mig fortfarande glad och nöjd och välmående, men trött. Imorgon ska jag dock inte vara i butiken så jag ser framemot att komma hem efter Surin och se på film (tack Jonas för lånet av hårddisken med filmer!!)

Livet flyter annars på i solen och värmen med klarblått vatten och solsken (även om jag måste medge att det regnade på vägen in till piren idag). Jag såg inga manta trots att jag var på Koh Bon men fick återigen öva mina strömdykningskunskaper då Koh Tachai var som värst. Hade riktigt svårt att orka hålla fast i linan på säkerhetsstoppet och fick använda hela kroppen mot linan för att vara kvar och samtidigt ge bort min octipus. Det ger verkligen speciella erfarenheter att guida :)

Imorgon ska jag till Surin igen och hoppas på lätta kunder, bra väder och mycket dricks.. jag har nästan gjort slut på månadens budget, men jag var bara tvungen att köpa ny bikini och nytt linne. Jag vet att jag betalade 100 bath för mycket, men jag orkade bara inte pruta mer. Jag är inte så van att göra det längre eftersom de butiker jag normalt handlar av känner mig och ger mig "Thai-price" direkt, men de hade inte vad jag ville ha den här gången.. aja.. det blir väl nudlar för 13 bath på 7-11 framöver :)

Fantastiska dagar

Jag har haft en så helt fantastisk vecka trots öronen :) Sitter på balkongen och bara njuter av livet och lyssnar på sparks :*

Öroninfektion

Så jag har öroninfektion. Jag visste ju att det skulle komma förr eller senare, det blir ju så när man är i vatten (och speciellt i saltvatten) hela tiden. Så nu måste jag försöka hålla öronen torra i fem dagar och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas med det. Jag föreslog att jag skulle sitta på kontoret imorgon, men chefen tycker det är bättre om jag åker ut, men stannar på båten och försöker guida från båten, aja det blir nog bra. Nu har jag massa örondroppar, är tvåtusen bath fattigare och ska försöka hitta någon som kan hjälpa mig droppa 2 x 3 droppar i öronen fyra gånger om dagen.. rubbish.

Sen har jag shoppat idag och är hyfsat nöjd med mina inköp. Jag har dessutom spanat in en klänning, en bikini och en topp till, men jag måste vänta tills det är rätt person i shoppen som känner mig så jag slipper hålla på och bråka om priset :)

Jag kommer också skicka ut ansökan om jobb dykjobb nu i dagarna, men jag måste snart bestämma om jag ska göra IDCn eller inte. Om jag gör den kommer jag att behöva låna lite pengar, åh andra sidan tror jag inte att det blir så mycket och jag vet ju att jag kommer kunna betala tillbaka det. Det tar bara emot att låna pengar.

Nu ska jag upp till lägenheten och fortsätta njuta av att vara ledig :)

Uppdatering

Jag vet att jag inte uppdaterat på länge och jag hoppas jag inte gjort er oroliga. Det har varit så mycket jobb och när jag kommer hem är jag helt slut när jag kommer hem och bara somnar. Har en dag på kontoret idag vilket gav mig lite sovmorgon och möjlighet att få tid att svara på lite mail och göra en uppdatering här :)

Jag sov tolv timmar inatt och känner mig pigg och glad. Har haft några dagar med riktigt trevliga gäster som helt klart förgyllt min tillvaro. Har till och med haft gäster från Västerhaninge :). Livet går naturligtvis lite upp och ner ibland, men varje gång jag sitter på båten (den stora båten ska tilläggas) i fören och ser ut över vattnet som varit spegelblankt de senaste dagarna och solen som är på väg ner så känns livet bara fantastiskt och jag är tacksam över att vara här. Det är helt klart en utsikt som jag aldrig kommer att tröttna på.

Jag får frågan ganska ofta om jag saknar något hemifrån och förutom den hemlagade maten så är det min familj, mina syskon och mina föräldrar. Jag känner mig inte redo att komma hem, men jag skulle helst vilja komma lite närmare hem.

Eftersom jag är ensam i shoppen idag kan jag med gott samvete sitta och njuta av min musik på hög volym utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Jag lovar att jag sänker om det kommer in kunder :)

Såhär känns det nu

Jag har sen 1 januari legat helt utslagen i feber och jag har bara sovit. Det känns skönt att det äntligen vänt och när klockan här blir morgon ska jag ta mig ut och försöka börja äta normalt igen. Det var ett tag sen sist. Som ni förstod från förra inlägget var allt inte riktigt bra här och så fort jag fick veta vad som hänt kände jag det redan då som om jag inte kunde äta. Det slog mig nu att matfrågan handlade om kontroll. Jag har hört det förut men aldrig riktigt förstått hur man kan sluta äta för att försöka ta kontroll, men jag gör det nu. Det känns skönt att komma till den insikten och jag lovar att få normala matvanor igen.

Om det var därför jag blev sjuk vet jag inte. Jag tror inte det, alla på jobbet är sjuka (och har varit eller är) minst lika dåliga som jag så jag tror med största sannolikhet att det var därifrån jag fick det. Men det är verkligen inte roligt att vara helt själv i dagar när man är helt utslagen.

Ni undrar säkert vad det var som hände och exakt vad det var spelar mindre roll. Andra människor har sin fria vilja och gör val som påverkar dig. Jag vet inte riktigt vad som händer nu, men jag vet med säkerhet att vilken riktning jag väljer att gå är helt mitt val och det kommer att ske helt på mina villkor. Jag känner mig starkare som person av erfarenheten och jag vet att oavsett hur det går så kommer jag att klara mig bra.

Tack alla för det stödet och den uppmuntran jag fick!