Feber

Japp jag är på fastlandet.. igen. Jag hade sett fram emot att komma tillbaka till ön och jobba. Det höll i ett par dagar och sen fick jag feber. Jag var säker på att jag hade feber eftersom jag hade blivit nerkyld när jag dök med lätt förkylning och var inte så oroad. Efter ett dygn av stark frossa blev det äntligen bättre och jag ignorerade totalt den smygande smärtan jag började känna i ryggen. Under natten blev det värre och värre tills det tillslut kändes outhärdligt. Jag upptäckte dock att om jag låg helt stilla på rygg med benen som jag sett Harriet göra så många gånger kändes det i alla fall hanterbart även om det var omöjligt att sova. Jag rörde mig minimalt under dagen eftersom jag trots smärtan behövde genomföra ett dyk låg all min fokus på det. Resan till vattnet var inte så rolig, men väl i det blev det faktiskt mycket bättre och jag kunde genomföra dyket utan några stora svårigheter.

Kvällen kom och febern kom tillbaka. Vid middagen var jag alldeles för trött för att ens äta. Jag satt vid matbordet och bara stirrade på maten. Jag kände det som att jag inte ens orkade hålla i min egen gaffel, ännu mindre tugga maten. Ryggen värkte och jag haltade tillbaka till bungalowen där jag tillslut hittade min sista Ipren. Allt lugnade ner sig och jag somnade. Ett par timmar senare vaknar jag av svetten som fullkomligt rann från mig. Lakanet, filten, kudden, allt var blött och jag frös. Efter klädombyte och en handduk på lakanet lyckades jag faktiskt somna om tills smärtan i ryggen väckte mig igen. Jag kände det som om jag inte ens kunde andas utan att skrika till av smärta och helt plötsligt kändes Kadidiri som en plats väldigt väldigt långt ifrån hjälp.

Ägaren lyssnade på symtomen och diagnostiserade malaria. Hon rekommenderade starkt att jag skulle ta mig till sjukhuset i Ampana redan samma dag. Både för att det är viktigt att komma in tidigt och för att det inte går några båtar till Ampana varken fredag eller lördag. Några kanske undrar varför jag inte hade gjort detta tidigare, men att ta sig överhuvudtaget någonstans från Kadidiri är ett projekt. Det är först en transferbåt till Wakai som tar mellan 20-30 min. Från Wakai går en färja, men den ser inte ut som färjorna hemma. Det är en träbåt full med britsar av trä och liggunderlag ovanpå. Det är ingen ventilering, små fönster och alla indonesier röker. Utomhus är alldeles för varmt och färjan har alltid mer folk än britsar. Hela resan tar 4-5 timmar beroende på väder. Ni kan förstå att jag oroade mig för hur jag skulle klara detta när det visade sig att en av gästerna som också skulle till Ampana var narkosläkare och kunde hjälpa till :)

Jag ligger just nu på ett hotellrum i Ampana och känner mig trött, svag och ensam. Det är kväll när jag skriver den här texten och febern börjar komma tillbaka. Att vara sjuk är alltid väldigt jobbigt, men att vara sjuk i ett främmande land där du inte talar språket är svårt på en helt ny nivå och idag är första gången i Indonesien som jag verkligen saknar Sverige.

Jag vill dock inte låta bitter. Indonsien (eller Sulaweisi som är den delen av Indonesien jag har sett) är på många sätt ett fantastiskt land med ett fantastiskt folk. De är glada, trevliga och hjälpsamma utan att förvänta sig någon belöning. En främling du träffar på gatan kan bjuda in dig att komma på middag i dennes hem och om du behöver att sova över utan några som helst baktankar. Han eller hon skulle insistera på att du tog sängen medan ägaren själv sov på madrass på golvet. Alla hälsar och kommer fram och pratar, men det är av nyfikenhet och inte för att tigga pengar. Jag har fått fantastisk hjälp av ägaren till Kadidiri och hennes familj. Jag vill absolut inte låta otacksam, det är bara det att de inte är _min_ familj.