Det känns halvsvårt att skriva det här inlägget eftersom det var så längesen sist. Det hinner hända så mycket emellan att det är svårt att veta var jag ska börja.

Först kan vi ta det geografiska. Jag befinner mig nu återigen i Gorontalo för att förlänga mitt visum och kommer att resa tillbaka till öarna imorgon. Resan hit den här gången var betydligt roligare, trevligare och smidigare än sist. Själva förlängningen var också smidigare, men jag önskade att jag hade haft en kamera för att bättre förmedla hur det är att vara på immigration office här. Jag kan inte riktigt beskriva den surrealistiska upplevelsen jag hade när jag satt i soffan och väntade på att tjänstemannen skulle spela klart på keyboarden för att ta hand om mitt ärende.

Sedan kan jag ju fortsätta där jag slutade sist, med det fysiska. Jag mår bra nu och känner mig helt frisk så det finns inget behov av att vara orolig längre.

Vad gäller själva jobbet här har vi inte haft speciellt många gäster på sistone vilket både känns skönt och jobbigt. Ön jag bor på är liten i den bemärkelsen att det inte finns någonstans att ta vägen. Jag kan inte gå bort från allt och gå på en promenad. Det går i princip bara att vara på området som resorten ligger på. Detta gör att det ibland är skönt att det är tomt på folk. Det känns som om jag kan få lite egen tid. Å andra sidan innebär det att jag absolut inte tjänar några pengar. Det är mer än tillräckligt med jobb för en person här, men än så länge inte för två. Jag har hittills inte kunnat sätta in en enda krona på mitt bankkonto och har därför bara gått back sen jag lämnade Thailand. Jag vet att saker och ting alltid har en tendens att lösa sig, men jag kan heller inte förneka sanningen att om det måste bli mer att göra i juli annars måste jag av ekonomiska skäl åka hem.

I allmänhet är gästerna som kommer hit vana resenärer. Man tar sig inte till Sulawesi för en två veckors semester direkt. De som kommer hit är människor som har tagit ledigt i absolut minst två månader (för det mesta runt åtta månader) för att resa runt. Vissa gäster stannar bara en natt medan andra stannar i över en månad. Det jag saknar mest här är vänner och jag sörjer alltid när någon eller några gäster som jag kommit lite närmare lämnar Kadidiri för att åka vidare.

Det är lustigt att vissa människor klickar man med direkt, medan andra känns det instinktivt som om man inte tål. Tyvärr måste jag också erkänna att jag har byggt upp vissa landsfördommar. Jag vet att man inte ska generalisera, men ibland känns det väldigt svårt.

Min svenska börjar kännas mer och mer avlägsen. Det är mycket få svenska turister vilket gör att jag numera endast talar engelska. Jag tänker och drömmer för det mesta på engelska och var nära på att skriva hela inlägget på engelska. Men jag ska försöka stå emot impulsen och värna om mitt modersmål :)