Först och främst vill jag säga tack för de kommentarer, både privata och offentliga som jag fick från förra inlägget. Det är alltid intressant och bra att höra hur andra resonerar och få nya perspektiv.
Jag låg på sängen i morse och funderade över allt som kunde ha blivit men inte blev och kunde inte låta bli att fälla tårar. I min egen begränsade självinsikt så är jag inte så komplicerad och känner mig inte så krävande, men kanske är jag det ändå. Jag vill mest bara vara älskad, men kanske ligger bristen i förmågan att förmedla och förmågan att förstå.
Just nu sitter jag i shoppen och slås av att det egentligen är söndag. Söndag. Här nere flyter dagarna ihop och det är med nöd och näppe jag kan hålla reda på datum och veckodagar. Jag önskar jag hade fungerade högtalare och råd att ha spotify premium så jag kunde spela lite andlig musik och faktiskt ägna dagen åt andlig eftertanke. Det är verkligen ett annat liv här, men just därför behöver jag söndagar kanske mer än tidigare. Jag vill i alla fall hoppas och tro att min Gud fortfarande finns hos mig.
Han är faktiskt alltid med dig! Åh, gumman! Jag hoppas, hoppas, hoppas att du kan få känna FRID i ditt liv där du är NU. Finns det inte nån liten kvist av kyrkan där du är? Kan ju alltid hjälpa lite. ;)
SvaraRaderaStora kramar till dig!!!!