Igår..

Igår var en omvälvande dag. Förutom att jag på det rent privata planet fick anledning till att fundera över vad som är viktigt för mig och vad jag kan kompromissa med fick jag också uppleva en skön förmiddag, en sorglig dag och en smärtsam kväll.

Jag skulle bara nöjesdyka på Similan och var det fantastiskt fint väder. Vattnet var dessutom väldigt lugnt och jag solade på båten. Jag har äntligen fått tillbaka den färgen jag hade för några veckor sedan. Vi hoppar i vattnet, det är klart och lugnt och ingen ström. Mycket trevligt. När vi kommer grundare mot slutet av dyket ser vi det som alla pratat om.. så mycket koraller har dött. Många av de mjuka korallerna är borta och stora delar av de hårda är angripna av något som ser ut precis som mögel. Stora vita fläckar över det som tidigare var alldeles färggrant. Jag hade hört talas om det innan att det har varit alldeles för varmt i vattnet och att korallerna hade börjat dö, men detta är något som inte kan beskrivas utan bara upplevas. Jag minns när jag var i Växsjö efter stormen Gudrun och tittade på högar efter högar efter högar av fallna träd och den begravningskänsla som föll över mig. Det här var något i samma stil. Jag kan bara hoppas att vattentemperaturen håller sig lägre och att livet sakteligen kan återvända.

Nu låter det som att allt var dött och borta och så var det inte. Det finns fortfarande mycket djurliv och det är fantastisk dykning, men det är inte som det var.

På väg tillbaka in till land får jag synbortfall och börjar känna mig illamående. Det tar en stund innan jag kopplar och sen slår den till, migränen. Jag fick åka raka vägen hem och lägga mig med bäcksvart och knäpptyst i rummet. Det var över 7 år sen sist jag hade en sån fruktansvärd migränattack och jag är tacksam över att de inte kommer så ofta längre. Naturligtvis började jag tänka en del eftersom jag hade dykt, men jag visste att jag hade haft superbra profiler och inte hade gjort några snabba uppstigningar eller varit särskilt djupt. Jag var dock ändå lättad när jag vaknade senare mitt i natten och kunde känna att det var på väg åt rätt håll.

När det gäller frågan om vad som är viktigt för mig och vad jag kan kompromissa med vet jag inte om jag kommit fram till något särskilt egentligen. Jag vet vad jag vill ha på lång sikt, frågan är bara vilket perspektiv jag ska leva med nu. Nu ska jag försöka sluta fundera och äntligen sova.