Just nu sitter jag mitt i natten i Malaysia och känner det som om jag håller på att svälta ihjäl. Jag ska ta mig ut och ner på gatan och se om jag kan hitta något men innan jag gör det har jag behov av att skriva om idag. Eftersom jag skulle på visa-run idag bestämde jag mig för att gå ut igår då jag kunde sova i bussen på vägen hit. När jag väl kom hem vid tre-tiden var jag lite för trött för att packa och tänka klart så jag satte kl på 7. Jag klev upp, packade och insåg att det absolut inte fanns något att äta hemma. Rummet jag har är just bara ett rum med en säng, ett badrum och ett litet kylskåp men det finns inget kök. Jag äter därför ute, men brukar ha lite bröd och jordnötssmör i kylskåpet för frukost. Jag vet att det inte är jättenyttigt, men jag äter det bara i nödfall. Så på morgonen är jag klar för att ta mig till 7-11 för frukost, men när jag kliver ut genom dörren är min buss redan där och väntar. Det visar sig att det blir en lång resa från åtta på morgonen till elva på kvällen utan mat och anlände fem minuter före stängning. Men jag lyckades iaf hinna fylla i blanketten för visa och få sista rummet.
Jag kan ju tillägga att med den sömn och matbrist som har varit idag har jag haft svårt att slappna av och inte oroa mig för saker jag inte kan göra något åt. När vi blev försenade i passkontrollen ville jag ställa mig och skrika, men när passkontrollanten sen bestämmer sig för att ta en grupp japaner före (trots att det är min tur) kunde jag känna hur tårarna brände i ögonen. Jag vet att det låter fånigt, men ni vet säkert hur det är när kroppen går på tomgång. Sista tre timmarna kunde jag inte göra annat än stirra på klockan och be i mitt stilla sinne att jag skulle hinna.
Vill också tillägga att den busstransfer är nog det farligaste jag gjort hittills på resan. Trafiken här är verkligen kaos och det finns ingen som respekterar några regler. Imorgon kl 4 är det dags igen för hemresan och jag anländer i Phuket runt 5 på morgonen. Sen får jag leta reda på någon lokalbuss som tar mig till Khao Lak.. det känns sådär, men jag kommer vara glad när den här resan är gjord och över.
Nej nu är det dags för mat och sen tror jag att sängen väntar..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar